Då är det väl inte konstigt, att när jag väl kommer hem börjar gråta. Jag grät för att jag var så tacksam över att få komma hem med Ester, jag grät för att det är trist att Ester (och vi,mest vår kämpe) måste ha fått gått igenom det här, jag grät för att det är så många som brytt sig, jag grät för att Eline spydde precis innan hon skulle få komma hem till oss och att vi därför inte kan får krama henne än, jag grät för att jag tror att Ester är ett under...
Det har verkligen varit en resa. Vi trodde vi bara skulle in på en katetrisering, där de skulle ballongspränga lungpulsådern för att få den större, och med det få ner trycket. Riktigt så blev det inte.
Ballongsprängning gjordes, och lungpulsådern blev lite större, men inte nog stor. Trycket på lungpulsådern fanns fortfarande kvar. En operation var tvungen att göras, men de visste inte när och hur de skulle genomföra den. På det dagliga hjärtemötet satt det 20 st kirurger och hjärtläkare för att diskutera typ av operation ,svaret vi fick den eftermiddagen var att Ester var i en svår situation så typ av ingrepp visste de inte ännu. De ville göra en MR röntgen (ytterligare en narkos)för att se blodvolymen till lungorna, (gick det för mycket blod till lungorna kunde de acceptera ett för högt tryck på lungpulsådern), tyvärr kunde de inte se något på de bilder de fick. Dagen efter den röntgen fick Ester eppilepsi anfall, 7 st på en dag! Den fredagen var så otäck att uppleva, trodde vi skulle förlora vår ängel. Då bestämde de att operation skulle bli på måndag.
De skulle öppna Ester, och förnst de öppnat henne kunde de bestämma vad de skulle göra. Hoppades på en halvfontan, men det kunde också bli att de fick sätta in en shunt ( en extra förbindelse till lungpulsådern), och gå in igen om någon månad för att då se om de kunde göra en halvfontan.
Ca 7 timmar skulle operationen ta, de ringde efter 4. Såg Peters lättelse i ansiktet när han sa att och operationen hade gått jättebra, och det blev en halvfontan. När de tagit bort vävet som sitter runt lungpulsådern hade ådran follat ut sig och blitt så stor den ska vara, och därmed hade trycket sjunkigt.
Ester är ju en kämpe, och de fick söva henne två gånger precis efter operation, för Ester ville vakna med en gång. På natten var det fullt av liv i henne, och det är det fortfarande. Normalt får man räkna med att vara på sjukhuset mellan tre veckor och två månader efter en sådan operation. Vi är hemma efter 1 1/2 vecka. Allt har gått över förväntan som läkarna säger, de är så nöjda med henne. De var lite oroliga innan, så det är inte konstigt att de gör tummen upp när de nämner Ester.
Hennes glädje har smittat av sig på avdelningen och hon har charmat alla, vår Ester.
Jag startade bloggen om Ester för att jag ville dela med mig om Esters resa på sjukhuset. Visste ju inte att den kom att bli så tung, men det har verkligen varit gott att få skriva ner mina tankar. Nu ska jag njuta av att vara hemma, så det kommer inte bli så mycket mer skrivande, antagligen inte förrän nästa operation, som blir när hon väger ca 15 kg.
Det är så många som varit helt otroliga under denna tid, våra föräldrar som Eline varit så trygg hos, barnehagen och alla läkare och sköterskor, och ni!
Både jag och Peter tycker det har varit till hjälp att se att så många följt vår älskling, och kommenterat. Tänk att man har så många runt en. Ni har gjort våra dagar lättare, det är sant, det har betytt så mycket!
Det är också många som bett för Ester, visst är det ett bönesvar att operationen har gått så bra, att Ester har kommit sig så fort efter , (med tanke på att hon fick gå igenom en hel del veckan innan operation). För mig och Peter är detta ett mirakel.
Nu ser vi fram emot att börja vardagen här igen på römskog, förhoppningsvis kommer vi se varje dag som en gåva.
