Esters första vecka

Måndagen den 2 mars 2009 var en underbar dag. Eline blev storasyster, och vi blev
välsignade med ännu en fantastisk dotter, Ester. Vår Ester.
En liten flicka på 3025g. Så välskapt och så söt. Den lycka när barnet man burit i nio månader ligger intill bröstet är obeskrivlig. Det är så fantastiskt.

På läkarbesöket dagen efter hördes ett litet blåsljud på Esters hjärta. Antagligen bara ductus klaffen som inte stängts, (vilket den brukar göra i samband med födseln, men för en del efter någon dag). Det bokades tid till ultraljud veckan efter för att se om den stängts.

Vi åkte hem. Det var så gott att komma hem, nu var vi en familj på fyra!
Eline var stolt och allt gick så bra. Ester bara sov och åt, som de flesta nyfödda gör. Och vi tänkte att vi fått ett lugnt litet barn, till skillnad från sin syster som hade kolik..
Efter att varit hemma någon dag drog vi in för "föllingspröve", samtidigt bad vi en läkare lyssna på henne ifall blåsljudet var borta, så vi skulle slippa åka in om någon dag igen (då vi har en timme enkelväg). Tre stycken lyssnade på Ester, och blåsljudet fanns fortfarande kvar, men vi fick åka hem...
Kvällen innan vi åkte in på röntgen andades Ester 89 andetag/ minuten ( testa, det är riktigt jobbigt) Man kan säga att Ester den natten åkte ett väldigt långt vasalopp...
Nu efter förstår jag inte att jag inte tänkte att något måste vara fel på vår Ester.

Vi drog in hela familjen för att få höra att ductus klaffen hade stängts sig, trodde vi..
Tisdag 10 mars kom att bli en dag jag aldrig kommer att glömma. Ultraljud togs på Ester, sedan gick allt så fort. Jag minns allt så väl i bilder, men nästan inget av det som sades. Jag minns att Eline satt i fönsterkarmen och åt kex, Peter satt bredvid henne på en stol. Jag stod bredvid Ester, jag minns orden: Hon har hjärtfel och hon måste opereras.Då stannade på något sätt tiden,kommer vår älskade Ester dö?
Fler läkare och sköterskor kom. Prover togs, och p.g.a Esters hjärtfel fick inte ductusen nu stängas, därför gavs mediciner. Ambulansen kom. Jag och Ester åkte ambulans in till rikshospitalet, Peter och Eline åkte i bil efter. Där hamnade Ester på nyfödd intensiven, där låg hon vår älskling med slangar runt sig. Den kvällen blev vi tillfrågade om vi ville döpa Ester, vi tackade nej då vi tror att Ester är i Jesu famn ändå...