I torsdags kväll var jag och Eline på cirkus här på sjukhuset. Det var en trollkarl som skullle trolla. Många barn var samlade. Barn i alla åldrar med olika sjukdomar. Där och då kände jag mig så tacksam för de två flickor vi fått. Det är så många det är synd om, så många som har det tufft. Synd att vi ofta måste hamna i en svår situation för att inse hur bra man har det. Det är så viktigt att ta hand om varandra. I vardagen är det så mycket man skulle gjort, borde gjort, men så lite man måste göra.
Igår hade Ester 7 anfall. 4 av dem blev hon "bara" borta från oss, som om hon svimmade. Under tra av anfallen fick hon även kramper. Det var fruktansvärt att se henne få anfallen. De började med att blicken fastnade och hon blev "tom" i blicken och helt tung i kroppen. Någon gång började ögonen rulla och hon fick då även kramper. Det var riktigt jobbigt att behöva vara koncentrerad hela tiden ifall ett nytt anfall kom. Igår kväll gavs det mediciner mot anfallen. En medicin var mot epelepsianfall, den andra medicinen utökade blodvolymen i hjärtat så att blodet blandade sig lite mer, vilket antagligen ger högre syresättning. Anfallen kunde bero på en blandning av för lite sömn, två narkoser och att hon fastat två gånger under kort tid. Det kunde också bero på att det bara kom syrefattigt blod till kroppen.
Inatt har hon sovit ganska gott, förutom att de var tvungna att för fjärde gången sätta ny venoflon på henne (hon drar bort den). Idag är hon sig lik. Nu hoppas vi att hon får sova och vila mycket tills på måndag.
Jag har en tanke som är lite otäck, för jag älskar ju Ester. Men ibland tänker jag att det vore gott om hon fick somna in. Då slipper hon ha ont, att vara med om allt hon är med om och framtiden för Ester vet vi ju inte så mycket om. Och vårat liv skulle bli så enkelt. Eline skulle förhoppningsvis få ett syskon till och vi kunde gjort så mycket. Det skulle inte vara någon direkt oro och inget sjukhus (vet att livet inte är en dans på rosor ändå, men vi har något att jämföra med och då känns det "friska" livet så enkelt).
När jag tänker så mår jag dåligt över att jag kan tänka så. Ester betyder och ger mig så mycket, och jag älskar henne så. Jag vill ju att hon ska leva!
Har varit några tuffa dagar och fler kommer. Vi är ganska trötta, men även fast vi är trötta så kommer vi att stå vid hennes sida, kämpa tillsammans med vår ögonsten, vara starka för hennes skull. För dett ska hon klara vår underbara dotter Ester.